haha Misstolka mig rätt - I don't love you. Yet! Fast ibland känns det faktiskt lite som att jag gör det. Särskilt när jag får fota dig tillsammans med de du älskar. Jag tror nämligen att en duktig familjefotograf som får "sina" familjer att känna sig trygga, sedda och bekväma i en så pass konstig situation som det kan vara att fotas på något sätt måste älska människor. För att jag ska kunna fota det finaste i dig och er måste jag ju vilja se det finaste i er. Och jag älskar den delen av mitt jobb!
Jag såg ett så bra citat idag som verkligen talade till mig. Nästan så jag blev lite rörd.
Kanske är det för att jag är optimistisk och smått godtrogen person i grunden, eller så är det för att jag genuint tror att det finns så mycket fint och gott i oss alla - oavsett hur mycket av det som kommer fram eller ej... Men jag inser att mitt sätt att jobba som fotograf kräver att jag knyter an till mina brudpar/familjer/modeller på ett personligt plan. Jag vill veta vad som får er att skratta, vad ni tycker är pinsamt, era osäkerheter och svagheter. Allt det som gör er till just er - så att jag kan skapa bilder som känns äkta för just er.
Okej, jag inser att för en introvert person kan detta kanske kännas lite obekvämt och invasivt. 🙈😅 Det behöver det såklart inte alls vara! Med allt detta sagt kräver såklart jobbet även fingertoppskänsla och insikt i folks gränser. Att med känslig hand liksom glänta lite på dörren och känna efter hur långt in i huset man får gå. Om huset då är en metafor för det privata och emotionella, så att säga. Men det fattade du säkert. 💁♀️
Jag hoppas genuint att alla som fotas av mig känner sig accepterade precis som de är, och sedda med den varmaste av blickar - med kärlek och omtanke.
Comments